Ensamstående.. Eller?!

Har fått en hel del kommentarer angående E och våran relation tillsammans. Vissa frågar varför ja kallar mig ensamstående när han e med i bilden nu. Har nu oxå börjat fundera över det. Han e ju här så ofta han kan, för att vara med sin son. När han väl e här så hjälper han till massor.. Å det tackar ja honom verkligen för!! Han har verkligen vart där hela tiden när ja har behövt han sen Benjamin kom.
Men... Vi e inte ihop. Vi bor inte tillsammans. Gör inte det mig till ensamstående då?! Hmm. Å detta e ABSOLUT inget ja klagar över, att ja vill vara ensamstående, för det vill ja inte.
Min önskan, som nog ALLA som följer min blogg vet, e att ja å E ska bli tillsammans igen. Men ja ska verkligen inte klaga på det ja har nu.. För bara detta gör mej så otroligt glad!! Att han e här överhuvud taget. Å visar sån kärlek till sin son. Bara det får mitt hjärta att dunka.
Ja har inte vart ensam med Benjamin sen vi kom hem.. Men idag skulle han på boxning 1 mil härifrån, å kommer inte hit förrän imorn....Å ja ska säga, att de känns verkligen!! En dag utan honom nu har kännts som en evighet. Men vill verkligen inte deppa ner mig.. Ja har det så bra ja bara kan just nu, å så låter ja det vara. Sen får framtiden avgöra hur det blir.. Men min önskan, den finns alltid kvar, å kommer nog aldrig att gå bort.