Jag funderar på en sak. Eftersom barnet i magen påvekar ganska mkt av hur man själv mår, har ja funderat på om den blir som man mådde under graviditeten. Alltså.. om man tex, mår väldigt dåligt, då menar ja, att man gråter väldigt mkt å deppar sej. Blir barnet när den kommer ut då, känslomässig liksom ? Kommer ihåg i början, när de var som värst mellan mej å E. Då frågade alltid min moster om vi inte ville ha ett lugnt å harmoniskt barn Har ju hört de, att om man bråkar väldigt mkt, å skiker på varran å e hysteriska.. så blir barnet väldigt aggresivt å själv väldigt hysterisk av sej.. gnällig oxå. Ja ser bara på lilla Havansa. Det e ju ganska skrikit hemma.. de blir ju så med småsyskon. Å Havansa kan sova när de e jätte höga ljud hemma, men de e ju för att hon e van vid de, även när hon låg i mammas mage. Min bebbe kommer kanske tåla ganska mkt ljud eftersom ja tillbringar mkt tid hemma med höga ljud.. men den kan även bli känslig eftersom ja hela tiden e ensam här hemma. Ja lyssnar ju i och för sej mkt på musik, men de e ju soft musik, inga hysteriska låtar iaf
Därför önskar ja ibland att den va ute NU, så ja slipper tänker på hur ja mår, eftersom de går ut över den.. å de vill ja inte. Får massa skuldkänslor när ja mår dåligt, att den känner av det. Skit jobbigt.. Eller blir barnet hur man uppfostarar de till senare i livet? Från grunden e de väl hur den mår i magen? Eller.. Hmm.