Otur

Åhh nej, nu ska ja klaga igen!!! Tss ..
Igår fick min kompis Mathilda barn, så kul för henne, verkligen sååå glad! Frågade henne hur allt gick å så, om amningen funkade osv. Å allt funkade jätte bra, de likoms flöt på. 
De ja ville komma fram till va att ja blir så otorligt glad för andra när allt funkar som de ska, men samtidigt så ledsen. Ledsen för att de inte funkade så bra för mig. Ville ju sååå gärna amma, vill verkligen. Men lille Benji ville ju inte suga tag i bröstet  Försökte å försökte, å ja fick en massa hjälp där inne på BB, men nej, han ville inte. Han sökte sig å ville ju, men när han väl fick tag så sög han ett tag å sen så släppte han. Hela tiden. Å samma när vi kom hem.. Kämpade å kämpade i 2 veckor, nu låter inte de så mkt . Men de va de. För mig kändes de som en evighet. Han va jätte skrikig å ville ju såklart ha mat, å ja försökte ge honom bröstet men han ville inte, ja blev stressad å frustrerad, medan han skrek ännu mer å ville ha mat. Å ja ville så gärna amma!! Å ja kommer ihåg att ja va så ledsen för att de inte funka, mådde inte alls bra, å kunde börja grina på natten för att de inte gick. Om allt hade funkat, så hade ja utan någon tvekan fortfarande ammat idag. De va ja liksom helt inställd på. Men allt blir inte som man har tänkt sig. De viktigaste e iaf att man har försökt.
Men ja känner de.. Om man nu skulle få en till bebis, så har man ändå mer erfarenheter, å då blir allt mkt lättare. Idag kan ja ångra att ja inte kämpade LITE till bara, för de kommer ja verkligen satsa stenhårt till nästa gång. Men så kan man nog inte tänka nu .. att man skulle göra någon skillnad. För just då, trött som man va, nybliven mamma, hade en skrikig bebis som ville ha mat, så gör man nästan allt för att just bebisen ska bli nöjd. Ville ju inte att han skulle gå hungrig, å eftersom ja inte kunde göra ngt, så var det den ända lösningen att börja med tillägg. 
Man blir riktigt avis när man hör att de går så bra för andra, för själv så var de just de som man SÅ gärna ville göra. Å så gick de inte ...