Inget kul att vara ensamstående..

Han var killen i mitt liv, killen som ja ville ha en framtid med, som ja ville bilda familj med. Han var och kommer alltid vara mitt Allt. Han e pappa till mitt barn. Min dröm blev sann dagen vi förlovade oss, då trodde jag att det alltid skulle vara vi. Men så fel ... Än idag kan inte ja inte fatta hur något så fint kunde bli fel. Ja vet att både han å jag har gjort stora misstag. Så ja skyller inte på någon. De e bådas fel. Idag bär jag på hans barn, även en dröm som har blivit sann, fast på ett helt fel sätt. Det fattas en person å det e han. Min största önskan e att Vi en dag ska gå med varran å handla kläder till Älsklingen, att Vi ska hålla varran i handen igen, att Vi ska känna när lill*n sparkar. Jag blir så lessen å deppig att få vara ensam om detta, när min största önskan e att det ska vara Vi. Å jag vågar inte ha några förhoppningar heller. Men usch så svag ja kan känna mej ibland! Han är å kommer alltid vara killen i mitt liv!! Att ja bär hans barn e något jag e väldigt glad övet, för oavsett så vet ja att mitt barn kommer få en underbar pappa! De e en sak som e säker.. Men tänk om det kunde vara Vi 3, då hade allt vart perfekt!! Men han har gjort sitt val.. vilket jag inte kan ändra på, tyvärr. Allt ja vill komma fram till e att Jag älskar han så otroligt mkt å saknar han varje minut!  Han å Älsklingen i magen e det bästa jag vet!

Nu måste ja sova.. ska upp tidigt å jobba! Natti natti på er!