Kan känna ångest...

Ibland kan ja undra om detta verkligen va rätt val av mej. Ja vill inte känna så, men så blir det automatiskt. Ja har inte bara förlorat min kille, utan större delen av min familj. Ja vet att de inte e många som gillar mitt val å tycker de e dumt av mej att göra så här när ja e så ung. Men man måste kunna förstå mej oxå, hur ja känner för det. Ja va så nära på att göra abort bara för min killes lr min familjs skull.. men nej, de gick inte! Ja ville inte göra det, å skulle aldrig utsätta mej för nått sånt. Ja tänker så här, om ja nu skulle gjort abort istället.. visst, min kille skulle må bättre, å min familj skulle tycka de va bra av mej.. men hur skulle ja må? Vad ja känner så skulle ja inte kunna leva med det. Men hur kan ja leva normalt när ja inte har min kille lr större delen av min familj på min sida? Ja ligger varenda natt å vriv å vänder på mej å kan inte sova, ligger å e orolig hela tiden.. kan inte ens minnas den natten som ja inte grät innan ja somna. Så illa e de faktiskt..  Å hur ska den lilla i magen må bra när inte ja gör det? Alltså, min kille e inte ens min kille längre, nu e de slut för allt de här, han har övergett mej helt å skiter i mej helt å hållet, för ja har tvingat på han ngt som han inte vill.. å nu får ja skulden för allt för att ja e en egoist som bara tänker på mej själv för ja ville behålla det. Hur ska ja nånsin kunna glädjas fullt ut när ja ska behöva känna att ALLT e mitt fel, å ja e den ena å den andra.. Ändå älskar ja den lilla SÅÅ mkt å vill kunna ge den all min kärlek redan nu.. men hur ska ja kunna göra de när ja känner så här?! Ja känner de redan nu att ja verkligen behöver Baby, men han vill inte å ja kan inte tvinga honom till ngt.. De e ingen som verkligen förstår hur ja känner, å de e synd. Känner mej bara så otroligt ensam om detta, vill kunna känna närhet å kärlek, men de enda ja känner e svek.. Detta kommer bli svårt å tufft, men ja ska klara det, ja vill klara det!!