Därför skiljer jag mej från andra

Precis som vilken tonåring som helst, så har jag druckit alkohol, vart ute på fester, rökt, ja.. precis som en tonåring har gjort. Men ja e inte som alla 17-åringar, å ja kommer ha ngt som alltid kommer skilja mej från andra. Jag ska bli mamma. Om bara en månaad ungefär, kommer ja ha ett litet barn. En människa som ja kommer ta hand om. Det e mkt som skiljer mej från andra, som andra 17-åringar inte har fått uppleva än. Ja har flyttat hemifrån å väntar nu mitt barn. Å de e jävligt tufft. De e inget kul att bo ensam, att vara ensam om allt de här. De här ska va ngt roligt egentligen, de e ju ngt STORT, men ja känner inte så. Ja kanske har allt , men ja har inte allt som får mej att riktigt känna mej hel. Å för den saken har ja kämpat med länge, VÄLDIGT länge. Alltså.. de e här e tufft. Å ja vet inte om man ska kalla mej för tuff, att de ja går igenomo e tufft, för de e ju bara ja som har valt detta.. Fast precis som vilken människa som helst, så kan ja inte se in i framtiden, ja kunde inte spå fram att de skulle bli såhär, aldrig. Ja hade inte låtit mej må såhär dåligt. Nu menar ja inte att ja mår dåligt, för just nu känns de ändå som ja har viss kontroll på saker, att ja sjäv kan kontrollera mej. Men de e för en ENDA anledning. Å de e för att ja bär mitt barn i mej. Å sen den dagen ja låg på sjukhuset, visste ja att ja bara hade ett val, å de va att må bra för mitt barn. Vissa stunder å svåra, medan vissa känns som himmelriket. De e periodvis. Men min dröm, den har ännu inte slått in.. Å tror inte den kommer göra de heller. Men som sagt.. Ja e ändå bara 17 år. Hur mkt orkar man?!